Regn i den mörka natten...

Finns det verkligen något i denna värld som heter karma? Funkar det? Hur går det till? Är det verkligen rättvist att man i ett nytt liv ska behöva dömas till ett liv av plågor utan att ens veta vad man gjort. Sittandes vid mitt fönster och stirrandes ut i kvällsmörkret kom jag och tänka på det. Mitt liv verkar aldrig gå bra. Brustet hjärta, ätstörningar, destruktivt beteende, alkoholism, träningsberoende, panikattacker, ofrivillig isolering. Är det mitt straff för något jag tidigare gjort? Det måste verkligen ha varit något vidrigt jag gjort för att förtjäna ha det såhär. Eller är vissa själar dömda att ständigt plågas? Vem avgör hur mitt liv ska se ut? Visst är det jag men vem står för all otur i mitt liv. Aldrig få uppleva nåt riktigt bra. Aldrig sann vänskap, den spricker jämt. Aldrig få uppleva sann kärlek, i alla fall inte som ges från båda håll.
Jag trodde mitt liv skulle bli bättre om jag flydde härifrån. Ta mina grejer och djur för att sticka utomlands. Men vad spelar det för roll. Mitt stora problem kommer ändå att kvarstå. Jag trodde jag såg klart på mitt liv. Vet vad som får mig att må dåligt, vad som får mig att må bra. Undvik det dåliga, omfamna det bra. Men jag har aldrig funnit min plats. Det var i alla fall vad jag trodde. Jag såg äntligen klart på mitt problem idag. Jag känner mig inte hemma här. Kommer inte känna mig hemma i Italien, Kenya, Japan eller något annat land. Jag har hittat min plats, hittat vart jag känner mig hemma. Tyvärr är det en plats jag aldrig kommer få. Så jag får helt enkelt lära mig att leva med detta. Jag vill inget annat än att få komma hem. Kanske en dag får jag det. Kanske får jag det någon gång då och då. Kanske aldrig mer. Jag kan bara vara tacksam för de gånger jag fått vara hemma. Var är då detta hem? Det är en magisk plats där fullkomlig säkerhet finns. Det finns inget ont där. En plats där man kan befinna sig i timmar och hela tiden känna sig lika lycklig. En plats som tillhör någon annan.
Så här sitter jag, i mitt mörker. Stirrandes ut genom fönstret. Ser hur grannarna nattar sina barn. Ironiskt, jag som faktiskt har börjat längta efter barn. Kanske två stycken. Men de kommer aldrig att inträffa.
Sitter och är besviken, det har slutat regna. Jag älskar regn av någon anledning. Speciellt på sommaren. Finns nog inget bättre än en regnig sommarnatt. Doften från den fuktiga asfalten. Att känna dropparna falla från skyn och beröra huden. Någon sa en gång till mig; ”är jag galen eller är duggregn bland det mest romatiska som finns?”. Tänk hur rätt han hade. Sen sommarnatt. Att gå tillsammans i ett duggregn. Visst är det otroligt romantisk. Regn ger även styrka och näring till växterna. Kanske därför jag gillar det så. Kanske ger det även mig styrka att fortsätta leva.
Det är en otroligt hård värld vi lever i. Jag borde inte klaga. Jag har allt jag behöver, utom direkta vänner och kärlek. Jag har en vän här i verkligheten, det vet jag. Annars skulle han inte fråga extra hur jag mår. Men har en viss rädsla ändå. Han betyder allt för mig. Vad händer om han försvinner. Då är jag helt ensam. Visst vi umgås inte mycket men han finns alltid tio minuter bort. Jag finner nog en viss trygghet i det. Men om han flyttar, then what?. Han kommer inte finnas tio minuter bort, han kommer finnas många, många mil bort.
Kanske man borde sälja allt man äger, allt utom musiken – den betyder verkligen allt, utan den går det inte att leva. Men om jag säljer allt, dumpar djuren lite snällt hos min mamma och sen bara försvinner. Åka iväg som volontär. Kanske Afrika, hjälpa utsatta. Eller ett barnhem på balkan. Mänsklig sköld i Israel. Världen ligger ju för mina fötter. Men vågar man verkligen släppa allt här, all trygghet i lilla Sverige? Jag vill verkligen göra en skillnad här i världen. Jag vet att jag omöjligt kan ge alla fred. Det är ju hopplöst. Men kanske kan man få hjälpa någon till ett bättre liv. Att bara få hjälpa en människa betyder mycket. Även om det så är hemma i lilla Karlstad. Hjälpa barn med läxor, hjälpa mammor med barnpassning eller hjälpa flyktingar att komma in i samhället. Står uppskrivet för de tre sakerna just nu. Vi får väl se om jag är lämplig. Kanske kan detta volontärs jobb öppna dörrar för volontärs jobb i utlandet. Kanske sitter jag i Afrika om nåt år, eller på Balkan, i Asien, kanske till och med i Sydamerika.
Livet hittar alltid en utväg. Kanske hittar jag någon form av ro i ett sporadiskt liv. Leva lite här och var. Kanske har jag fått min kärlek när jag är 30år och har mina barn. Vem vet. Det gäller väl bara att ta ett andetag i taget. Glöm vad som hänt, man kan inte ändra det ändå. Titta inte framåt, det gör bara ont när drömmarna spricker. Lev i nuet. Andas och ta dagen som den kommer. Kanske blir den bra, kanske blir den dålig. Varför försöka lista ut hur den kommer bli, då blir man ändå besviken när det blir tvärtom.