A gothic tale (alla sagor slutar inte bra)

Det var en gång en liten prinsessa. En liten söt flicka med korkskruvar i håret. Hennes föräldrar älskade henne och skämde ofta bort henne med massor av presenter. Trots att denna lilla flicka var så bortskämd, var hon även en mycket omtänksam människa. Hon hade allt hon kunde peka på, ändå saknades det nåt i hennes liv; vänner. Under sina barnår hade hon högst tre vänner. Så har det varit under hela hennes liv.
En sen kväll satt hon vid dator. Hon fick ett mail från en kille. Utan att förstå varför kändes han speciell direkt. Han släpptes in i hennes liv direkt.
Från och med tonåren började flickan må dåligt. Hon var ständigt utstött. Hon hade en eller två personer att umgås med. När han dök upp var hennes liv kört ner i botten. Hon ville inte längre leva. Ångestattacker var en del av vardagen. Men han satt och lyssnade på henne när ingen vill höra av henne. Han brydde sig.
Han var en väldigt väluppfostrad person. Stor portion med humor och flummighet. Han hade även en väldigt romantisk sida som hon stark drogs emot. Deras samtal om kvällarna blev nåt som skulle följa med henne resten av livet. Detta kunde hon förstås inte ana nu.
Det var en väldigt förvirrad tid. hon visste inte vem hon var. Hon hade tappat fästet på jorden. Men på något sätt höll han henne kvar.
Det hände några få gånger att de träffades och kom varandra nära. Men hon knuffade alltid bort honom efteråt. Han var fel sort. Han var inte nog bra. Men på nåt sätt trodde hon att han tyckte om henne och alltid skulle finnas där. Men så fel hon hade. En dag försvann han helt men sin nya flickvän.
Kvar blev en helt förstörd flicka. I 47 nätter grät hon sig till sömns tills den dagen då tårarna tog slut. Hon förstod nu vad hon hade haft framför sig hela tiden. Vad hon hade mist. Hon mötte honom en av dagarna. Han låtsades att han inte kände henne samtidigt som han slet ut hennes hjärta. Aldrig tidigare hade hon upplevt en sådan smärta. Kvar efter hennes hjärta fanns ett svart hålrum. För varje dag som gick åt det sig större och större. Kött och blod försvann. Hon ville vara skrika rakt ut. Om det var såhär sann kärlek kändes, vad ska man då med den till? Hon hade förlorat allt hon någonsin velat ha. Fanns inga saker eller personer i hela världen som kunde ersätta honom.
Alla vänner vände ryggen till henne. Hon blev helt ensam. Hennes flykt blev att skada sig själv på olika sätt. Fästet på jorden var sen länge borta. Det kändes som hon fallit handlöst rakt ner i en djupt, svart hål. För varje dag som gick blev hålet djupare. Ljuset hon en gång såg vid öppningen var borta. Hon saknade honom så. Han famn där hon kände sig säker. Han kyssar och smekningar som fick henne att känna sig så speciell. Mitt i allt slog det henne. Hon hade upplevt något med honom som hon inte känt sen hon var barn; lycka. Hon började krafsa ihop sitt liv. Det skulle inte få sluta såhär. En livsgnista tändes inom henne. Tankarna på honom må ha gjort ont men samtidigt fick det henne att leva. Han frågade ofta varför hon gjorde vissa saker mot sig själv och sa även ”if you wanna die you might as well live”. Det är otroligt vad vissa ord kan sätta sig fast i huvudet hos vissa. Hon levde för dagen då hon åter igen skulle få se hans ansikte.
En dag hittade hon honom igen. Han fanns åter igen i hennes liv. Längst upp i hennes hål fanns en liten gnista. Tyvärr var han helt förändrad. Han var bitter, verkade hata sig själv otroligt mycket. Redan innan han försvann hade en bitter sida trätt fram. Hon hade en gång frågat varför han inte längre var romantiskt. Allt han svarade var ”romantik leder inte till något annat än vänskap ändå”.
Men nu var han tillbaka. Allt skulle återigen bli bra. Ack så fel hon hade. I början sparkade han mest efter henne, ignorerade henne. Hon frågade sig själv varför hon ens letat upp honom igen. Allt gjorde ju fortfarande lika ont. Men det fanns ändå en skillnad. Han fanns där. Hon höll sig på avstånd. Ville inte störa eller vara för på.
Tillslut trodde hon att hon nådde fram till honom. Hur naiv kan man bli? Allt han gjorde var att utnyttja henne. Han brydde sig inte längre om henne.
En dag sa han att han tyckte om henne. Hon blev så glad. Hon trodde äntligen att det skulle bli dom. Hon levde för stunderna de träffades. Varje gång kände hon en stor lycka.
När sommaren kom åkte han bort. Försvann på sin årliga resa. Kvar fanns prinsessan. Hon hade en illavarslande känsla i magen. Nåt var fel. Hon kände en panik växa inom sig. Hon visste att hon än en gång förlorat honom. Hon har alltid haft den förmågan att känna på sig saker om honom. Saker som har stämt. Hon grät åter.
Dagarna gick. Han kom åter från sin resa. Det första han gjorde när de pratade var att uppmuntra henne till sin lek. Hon kände att nåt var fel men han sa inget. Han fortsatte leka med henne. Tills en månad senare då han erkände att han älskade åter någon annan. Det blev början på en ny fas med att må dåligt. Allt hon kunde känna var en stor desperation. Han hörde ju till henne. Hela hennes liv gick ut på att få vara vid hans sida. Hon var otroligt dum. Lät sig utnyttjas om och om igen bara för att få känna några få minuters närhet. Just de stunderna fick henne att leva. Det var de bästa hon visste. Att få ligga nära honom. Känna hans läppar mot sin hud.
Ju längre tiden gick, ju sämre mådde hon. Allt hon var för honom var hans hora.
Tiden fortsatte gå. Den andra tjejen försvann. Kvar fanns bara vår prinsessa. Hon hade full uppmärksamhet av honom. Hon fick honom att springa efter henne bara hon blinkade åt honom. Fast varje gång var det på hans villkor. Hon längtade efter dagen då allt skulle förändras igen. När han skulle älska henne.
Nyligen låg de tätt intill varandra. Allt kändes så äkta. Hon kände sig älskad. De kramades en hel natt. Inget kunde förstöra detta nu. Men dagen efter var han återigen konstig. Hon trodde det var för han hade svårt med känslor. Än en gång hade hon fel. Han lekte fortfarande. Hon skrev ett brev till honom. Öppnade sig helt och hållet. Hon älskade honom mer än något annat. Han är allt hon har i denna värld. Utan honom är inte livet värt att leva. Hans svar kom på kärlekens dag. Hon hade hoppats på ett romantiskt svar. De orden hon ville höra. Istället fick hon ett nedslag. Han älskade henne inte. Han tyckte inte ens om henne. Han var oförmögen att känna känslor.
Trots hans svar var hon fast besluten att han en dag inom snar framtid skulle älska igen. Hon visste det. Och hon hade rätt. Tyvärr var det inte henne han älskade. Han hade hållit det hemligt. Han hade fortsatt att försöka utnyttja henne. Han hade ljugit för henne. Han var inte oförmögen att känna något. Han kände redan något. För någon annan.
Vår prinsessa fick panik. Hon flydde långt, långt bort. Tanken på att han älskar någon annan blev för mycket. I paniken stund föll hon nästan för kniven. Hon kravlade sig upp från marken. In i en djup skog. Där blev hon sittande under ett stort dött träd. Grenarna skymmer henne. Vissa människor kan ha letat efter henne. Men hon håller alltid andan när de går förbi. Då hittar de inte henne. Så där sitter hon nu. Gömd i en mörk skog med en uppskuren bröstkorg. Oförmögen att älska någon annan än honom. Om natten smider hon planer. En dag ska hon ha honom. En dag ska hon dyka upp hos honom igen. Men inte än. Men när dagen kommer ska hon finnas där för alltid. Även om hon bara blir hans vän. Hon kommer aldrig mer bli hans hora. Hon kommer aldrig bli…