Jag kan inte heller hitta min plats här. Vart jag än vänder mig känner jag mig felplacerad. Det kan kännas som jag står mitt i ett fullsatt rum och skriker allt jag har. Men ingen tittar ens upp. Jag går som en skugga genom samhället. I det här landet kommer jag nog aldrig känna någon ro. Jag måste bort. Medelhavet känns rätt. Jag är nog född i fel land. Det är inte meningen att jag ska vara här. För är meningen med livet verkligen att vara ensam, felplacerad och med ett brustet hjärta? Jag hoppas verkligen inte det.
Visst jag trivs bra med ensamheten. Hålla på med musik, läsa böcker, flumma fram mina texter och dagdrömma om ett annat liv i ett annat land. Men ibland saknar man verkligen någon. Behöver inte vara kärlek. Bara någon man kan krypa ihop med i soffan och se film med. Någon man kan gå hand i hand med på en långpromenad. Någon att snacka skit med. Mina vänner är få. Dom står mig inte särskilt nära. Den personen som känner mig bäst finns på nätet bara. Han vet vem han är. Han betyder mycket för mig. Han lyssnar alltid när jag är ledsen. Han dömmer mig inte för vad jag gjort, hur jag tänker eller hur jag ställer till det för mig själv. Han finns där och lyssnar. Tröstar. Varför kan man inte ha nåt sånt i det verkliga livet. För att folk alltid bor för långt bort? För att alla verkar tappa intresset av mig när de umgåtts för länge med mig.
När jag väl umgås med någon är det alkohol med i bilden. Är jag omöjlig att umgås med i nyktert tillstånd? Folk gör ”planer” med mig. Sen bryr dom sig inte ens om att höra av sig. Sen svarar dom inte ens på tilltal. Sen hör dom av sig igen när de passar dem. När de inte har någon annan att höra av sig till. Då duger jag. Och det sårar verkligen.
Men ibland har jag tur. Någon hör av sig. I torsdags var jag helt knäckt. Folk har ignorerat mig. Behandlat mig som skit som vanligt. På fredagen hörde en bekant av sig och ville umgås. Sen dagen efter hörde en kompis av sig och ville ha med mig på The Darkness. Varken The Darkness eller Tha Ark är nåt jag lyssnar på. Men det var gratis och why not? Man får fånga de små stunderna när de väl kommer förbi.
Nu är det söndag. Två kvällar med för mycket alkohol har gått förbi. Det har varit kul. Men nu sitter jag här igen. Helt ensam. Tar väl ett par helgen innan just de hör av sig igen. Jag har tröttnat på att höra av mig till folk. På det sättet slipper jag bli sårad. Allt får ske spontant när de hör av sig. Rätt tragiskt att ha det så men så ser mitt liv ut. Inte för att någon direkt läser det här. Så är väl bara ”onödigt upptagande av utrymme”. Fast då är väl hela mitt liv onödigt upptagande av utrymme. Men då får de va de. Skiter jag i. Jag jobbar för att ta mig härifrån. Kan inte vara kvar här länge till. Det är för ensamt. För jag är hellre ensam i ett helt nytt land än helt ensam i en stad där jag tillbringat hela mitt liv. En stad där folk en efter en vänt ryggen till mig. Varför vet jag inte. Dom är väl för upptagna av sig själva. Det är ju så det verkar fungera i Sverige. Så jag måste vara bort. Långt, långt bort härifrån. Till ett varmare klimat. Där människorna är mer öppna. Där man faktiskt kan prata med vem som helst utan att de kallar en bitch och går ifrån med näsan i vädret. Finns ett sånt ställe ens? Jag blir nöjd med att hamnar i Kroatien bara. Ett litet hus precis vid havet. Behöver ingen storstad, räcker med en liten by. Där jag kan sitta och titta ut över havet. Trassla ut livets trådar. Andas ut. Och bara njuta av ett stilla liv. Utan en massa svikande människor.
.jpg)