Sorg

Satt och kollade lite lätt på nyheterna häromdagen. Det var något inslag för att minnas tsunamin för några år sedan. De intervjuade en kvinna som förlorat tre av sina barn. Hon sa något som jag tycker var väldigt bra.
Hon tyckte inte om när folk sa till henne att livet går vidare, för livet går inte vidare. Man får ett nytt liv man själv inte valt och nu kämpar för att anpassa sig. Livet går inte vidare utan hennes barn, hon måste starta ett nytt liv hon inte vill ha.

Tycker det var så bra sagt. Precis så jag känner. Jag förlorade min syster i september. Mitt liv kommer aldrig gå vidare, mitt liv kommer aldrig bli samma igen. Jag står inför ett liv jag själv inte valt, utan henne. Hon kommer aldrig tillbaka igen. Livet går inte vidare. Det bara tvingar mig att anpassa mig efter en ny situation jag inte ens vill ha. Där en saknad finns, en stor saknad och tomhet. Visst blir det lättare att handskas med sorgen allt efter tiden går, men vissa sår läker aldrig tiden. Jag kommer alltid att känna mig halv utan henne. Hon var min tvillingsjäl och så mycket mer än bara en syster.

Människor som säger att livet går vidare har aldrig upplevt en sorg såhär stor. Då skulle de inte påstå att livet går vidare.