Tankar i natten

Så sitter man här. Ytterligare en sömnlös natt. Dessa jävla nätter. Om jag ändå bara kunde få något kreativt gjort, men inte ens det. Känns som jag är blockerad från varje tänkbart håll.
Snart är det helg igen. Då kommer ytterligare en värdelös fråga från folk, "vad ska du göra i helgen?". Samma skit som alltid. Sitta hemma och glo. Det finns några frågor jag känner att jag inte längre tål. "vad ska du göra i helgen?", "vad har du gjort i helgen?" och "vad gör du annars på dagarna?". Vad ska man säga? Jag går på en rehabilitering för utbrändhet, vilket suger all energi ur mig. Detta gör att jag inte har ork eller lust till något annat. Därför är mina helger helt stendöda. Men säger man det blir man ju inte accepterad i samhället, det är något fel på en och man sticker ut. Samhället är inte lätt. Försäkringskassan säger att jag är helt frisk, arbetsförmedlingen klassar mig som icke arbetsför. Man blir bort petad överallt för att statistiken ska se bättre ut. Snyggt jobbat våran blå regering. Skicka alla sjuka människor till soc, det kommer säkert förbättre samhället. Byt regering nu.
Sen att försöka ta sig ut i samhället igen, svårare än man tror. I början på september blev det bestämt att jag skulle arbetsträna. Jag väntar fortfarande på antagning. Min anmälan är inte ens inlämnad. De tar inte emot anmälningar förens den 26:e. Och inget annat alternativ. Bara att gå hemma, samt att traska till rehab två gånger per vecka. Jag blir galen. Jag vill göra något vettigt. Jag vill börja plugga igen, akutsjuksköterska. Jag vill bli något, ha ett vettigt jobb där jag hjälper andra.
Och för er som undrar, nej jag har inga problem med droger eller alkohol. Inga beroendeproblem alls. Rehabilitering kan faktiskt även handla om att komma tillbaka från utbrändhet, att få kroppen och fungera igen. Att anpassa sig till ett liv med rutiner igen. Jag är inte sjuk, jag är bara så sliten att min kropp framkallar symtom som spänningsvärk, feber och infektioner för att få mig att ta ett steg tillbaka och sluta stressa. Så nu är det sagt, nu vet ni det.
Usch, jag känner mig verkligen bitter. Satt och kollade runt förut idag på semesterbilder folk lagt ut på facebook. Det känns bara tragiskt. Vad hände med mitt "när jag blir stor ska jag se hela världen"? Livet står verkligen stilla. Inget händer. Allt känns bara så tragiskt. Jag önskar jag vore frisk, att jag hade ett jobb. Då hade jag kunnat skaffa mig en bättre lägenhet. En tvåa, ååh att få ha ett sovrum. Och slippa bo ovanpå den jävla pizzerian. Att ha en balkong, kunna skapa korsdrag på sommaren. Och ha ett badrum där ett badkar faktiskt får plats. Jag saknar att bada. Tända lite ljus och krypa ner i skummet. Det är många år sedan jag gjorde det senast.
Allt känns bara så meningslöst just nu. Vet inte ens varför jag skriver detta. Är ju ingen som direkt lusläser min blogg vad jag vet.Men skitsamma. Ett sätt och ventilera sig kan vi kalla det.
Känns som jag står vid den där klippan igen. Bara väntar på en anledning att hoppa. Vad har jag åstakommit i mitt liv? Inget. Det enda som gör min tillvaro dräglig är mina djur. De är verkligen allt jag har. Min konstterapeut ser mig som den lilla ensamma flickan. Well, ensam är jag allt. Hm, faktiskt så...ja...jag har ingen jag kan klassa som nära vän. Helt otroligt. 26år och utan vänner. Vilket liv. Tänk er hur den begravningen skulle bli. Endast ett fåtal släktingar som alla säger, "tänk vad ensam hon måste ha varit". Ja, tänka sig. Jag är det med.
Ja, jag vet. Jag låter förjävligt deprimerad men vad ska man annars göra. Jag önskar jag hade någon, iaf en person. Men som alla vet. Jag är den där lilla dömda, ensamma flickan som aldrig i hela sitt liv kommer få en lycklig och fungerande relation. Jag kommer dö som singel. Jag vet det. Jag vet inte ens vad lycklig kärlek är. Jag vet inte hur det är att känna sig älskad. Tragiskt va?
Läste en bok nyligen av James Vaan Praagh. I den skriver han om att vi som själar, innan vi föds själva väljer vårat öde. Vilket karma vi ska utsättas för. Vi väljer själva hur vi ska dö, våra motgångar. Detta för att vi ska utvecklas på ett andligt plan. Just fint, har jag själv valt detta liv innan jag föddes alltså? Snyggt jobbat. Men på något sätt har jag bitit mig fast vid just den tanken. Hur hopplöst skulle allt kännas annars? Om jag inte valt det själv, om någon sitter där uppe och bara jävlas med mig. Jag har valt det här och det är mitt prov. Visst, vi bygger många situationer själva. Men, men.

Ja, ja. Det är en sån där natt full med tankar. En natt då jag borde vara ute istället eftersom jag är så vaken. En natt med för mycket analys. En natt då jag verkligen borde sysselsätta mig. Med vad som helst, musiken, skriva poesi, teckna...men jag är totalt blockerad. En stor, fet kreativ blockering.