Ensamhet

Tankar i natten..som vanligt.

Sorg, ensamhet.
Det har äntligen börjat trilla ner i mitt huvud att min syster är död, att hon är borta. Den sorg jag börjar känna gör så ont att jag väljer att peta bort den. Men den har börjat sippra igenom. Jag hinner inte mer än börja gråta så känns det som hela huvudet ska spricka. Jag kommer inte klara det här på egen hand. Jag vill bara ha någon bredvid mig, som håller om mig och låter mig gråta tills jag svimmar typ. Jag vill bara skrika rakt ut. Det gör så förbannat ont. Det här skulle inte hända. Det är inte rättvist.
Jag vet inte ens vart jag ska börja. Magen känns som en nervös torktummlare. Huvudet värker, axlarna med. Jag är ständigt yr. Utåt sett ler jag och spelar min roll som vanligt. Lurar i alla att jag mår bra. Vilket jag stundvis gör. Men inombords äter sorgen upp mig. Jag önskar jag hade någon där. I höstas fanns folk där men nu känns det som alla tar för givet att jag släppt det. Det är NU jag behöver någon. I höstas var allt för nytt. Det tar tid för mig att förstå saker, att få fram känslor osv. Det tog mig ett halvår att förstå vad som hänt. Chocken börjar väl äntligen släppa. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag slapp gå igenom det här ensam.
Har suttit hela kvällen och mått dåligt. Jag är trött på att ljuga för mig själv, försköna hur mitt liv ser ut. Det är ruttet. Jag är trött på mig själv som skådespelare. Jag vill bara skrika rakt ut allt vad jag kan tills folk upptäcker mig, tills någon ser mig. Tills någon bryr sig.
Jag har inte längre någon ork att ens försöka nå ut till någon längre. När folk inte ens kan svara på sms..bara för jag ställer en fråga vad de gör, behöver inte det betyda att de ska dissa mig. Jag vill vara snäll, se om jag stör. Jag är ingen person som går rakt på sak och skriver, "se mig, jag mår skit nu". Men folk har sina egna liv, jag antar att man bara blir synlig när man för ett jävla väsen om sig. Vilket jag inte längre kommer göra. Jag ger upp. Känns inte som något spelar någon roll på det planet längre. Jag behåller min sorg för mig själv,skal på igen. Det är bättre. Jag vet då att jag är ensam, jag väljer att vara ensam. För det gör jävligt ont att vara ensam men människor omkring sig. Men det gör mindre ont att vara ensam utan att någon vet det.


Äh, fuck it. Det är väl ändå ingen som läser det här.