Aaah så var dagen här igen. 12:e Feb. Min kära födelsedag. Som aldrig någon kommer ihåg mer än mina föräldrar, Ray, B-man och den galne iraniern hehe. Inte ens mina kära syskon kommer ihåg den. 25år..jämt och bra. Då man ska ha en stooor fest med alla nära och kära. Det blir då en väldigt öde fest isf. 5 galna djur och ett par föräldrar. *wippi*
Och vad händer två dagar efter denna dåliga dag tro? Jooo självklart. Alla hjärtans dag. Som om jag inte plågas nog med min födelsedag. Då är det dags att bli plågsamt påmind om att man inte har en pojkvän. Helt ensam. Inga rosor. Inga romantiska medelanden. Inget alls.
Kan vi inte bara flytta på denna dag lite längre bort från min födelsedag så det slipper kännas så tomt och jobbigt? Nehe inte det. Men var kära då och slösa mer pengar på nåt kommersiellt jippo.
Dessa två dagar är ständigt fyllda med sorg för min del..I really, really hate them! Bara den 15e kommer igen så blir jag i balans. Eller jag är i balans. Inte deprimerad..kommer bara känna mig sorgsen de kommande två dagarna. Men solen kan inte skina varje dag. Ska vara glad resterande dagar av året. Det är ju trots allt snart dags för NIN. En hel vecka (förmodligen) i sthlm med mina bror och Ray. Traska ensam bort till konserten..hoppa lite. Hysteriskt jaga Trent Reznor och övertyga honom att han är skapt för mig hahaha.
Ja jag vet. Jag är störd. Men det är jag när jag mår bra. En störd jävla hyperaktiv nörd. ;p
Happy birthday to me...ett år närmare vad jag nu strävar efter. Ett hus vid adriatiska havet var det ja. Men en späckhuggare i badkaret och tre rockor. Hm glöm inte T-rexen på bakgården. :)
Yeeeeah. Psycho over and out.
måndag 12 februari 2007
onsdag 7 februari 2007
And my (emo) soul from out that shadow that lies floating on the floor, shall be lifted- nevermore!
Titel från "The Raven" av Edgar Allan Poe..tyckte den passade :) Jag har dödat min emo sida. Japp, jag är också förbluffad.
En vis man sa till mig (alltid velat använda det uttrycket, men han är ju vis..och man för den delen hehe);
"ja, du har seriösa problem med self-esteem, och depressioner och all skit.. no one is looking for a "project", not as a partner nor as a friend. jag vet, har förlorat flera vänner på grund av det.. folk ORKAR inte med en helt enkelt.. så man måste ta sig upp ur skiten "
Att en sån liten kommentar kan göra så stor effekt. Finns ingen terapeut i hela världen som kan få mig att ändra inställning. Men det här bet verkligen. När han sa orden brydde jag mig inte. Sen gjorde han något mindre snällt emot mig. Vad det var spelar ingen roll men det fick mig ur balans, kände mig helt värdelös. Dagen efter avskydde jag honom verkligen. Jag ville bara skrika åt honom att han minsann har lika seriösa problem själv. Två dagar senare gick jag in i en ny förändring. Mina stora förändringar sker alltid över två dagar. Otroligt men sant. Jag bestämde mig för att vara glad igen. Inte för att imponera på honom utan för att jag själv inte vill ha det såhär. Jag har lärt mig att skilja mellan att vara trött/sliten och ledsen. Bara för att min kropp är helt uttröttad betyder ju inte det automatiskt att jag ska känna mig nere. Jag måste skilja på de två, och det kan jag nu *wippii* Jag måste även sluta att ta med mig alla misslyckanden och motgångar hem. Har jag problem på jobbet (som jag har nu, STORA problem) så ska jag även lämna dem vid dörren när jag går hem. Det har jag lyckats med nu.
Måndag morgon, gick ut med hunden. Det var en sån otrolig känsla. Som om jag varit död hur länge som helst och nu vaknat. Snön, fågelkvitter, solen. Det var helt underbart. Det finns så små saker här i världen, som är de bästa man har. Idag fick jag höra att jag såg piggare och starkare ut. Att det var skönt att se mig le igen. Och det kändes så himla skönt att le igen. Jag har tom. fått saker gjorda! Och jag gjorde det utan att det ens tog emot. Min nacke eller huvud har inte känts av. Min kropp bär stpår av en enorm trötthet med yrsel. Men mitt psyke mår så bra. har bara åkt på ryggskott eller nåt liknande men jag är glaaaaad ändå :)
Så jag tar mig en spade. Gräver en djup, djup grop. Sedan slänger jag ner min lilla emo bit av mig själv. Kastar jord över. Vila i frid, du kommer inte bli saknad.
Och till den vise mannen. Tack för att du finns. Du sa en gång till mig; "du måste hitta den eller det som får dig lycklig". Well, jag hittade dig. På gott och ont. Även om vi har haft mycket bråk och skit så väger det positiva över. Jag är glad att du finns där igen. Du fortsätter att förändra mig utan att ens veta om det. Hur svårt livet än blir, kom alltid ihåg att det finns någon som älskar dig oändligt och alltid finns där för dig, no matter what.
Ett stort tack även till min lille nätpolare. Min egen privata psykolog haha. Tack för alla oändliga timmar som du lyssnat på mitt emo tjat. Men jag har ju faktiskt lyssnat på dig med :p Vid detta lag borde vi båda kunna anställas som fullärda psykologer :)
Non emo Jen...signing out! :)
En vis man sa till mig (alltid velat använda det uttrycket, men han är ju vis..och man för den delen hehe);
"ja, du har seriösa problem med self-esteem, och depressioner och all skit.. no one is looking for a "project", not as a partner nor as a friend. jag vet, har förlorat flera vänner på grund av det.. folk ORKAR inte med en helt enkelt.. så man måste ta sig upp ur skiten "
Att en sån liten kommentar kan göra så stor effekt. Finns ingen terapeut i hela världen som kan få mig att ändra inställning. Men det här bet verkligen. När han sa orden brydde jag mig inte. Sen gjorde han något mindre snällt emot mig. Vad det var spelar ingen roll men det fick mig ur balans, kände mig helt värdelös. Dagen efter avskydde jag honom verkligen. Jag ville bara skrika åt honom att han minsann har lika seriösa problem själv. Två dagar senare gick jag in i en ny förändring. Mina stora förändringar sker alltid över två dagar. Otroligt men sant. Jag bestämde mig för att vara glad igen. Inte för att imponera på honom utan för att jag själv inte vill ha det såhär. Jag har lärt mig att skilja mellan att vara trött/sliten och ledsen. Bara för att min kropp är helt uttröttad betyder ju inte det automatiskt att jag ska känna mig nere. Jag måste skilja på de två, och det kan jag nu *wippii* Jag måste även sluta att ta med mig alla misslyckanden och motgångar hem. Har jag problem på jobbet (som jag har nu, STORA problem) så ska jag även lämna dem vid dörren när jag går hem. Det har jag lyckats med nu.
Måndag morgon, gick ut med hunden. Det var en sån otrolig känsla. Som om jag varit död hur länge som helst och nu vaknat. Snön, fågelkvitter, solen. Det var helt underbart. Det finns så små saker här i världen, som är de bästa man har. Idag fick jag höra att jag såg piggare och starkare ut. Att det var skönt att se mig le igen. Och det kändes så himla skönt att le igen. Jag har tom. fått saker gjorda! Och jag gjorde det utan att det ens tog emot. Min nacke eller huvud har inte känts av. Min kropp bär stpår av en enorm trötthet med yrsel. Men mitt psyke mår så bra. har bara åkt på ryggskott eller nåt liknande men jag är glaaaaad ändå :)
Så jag tar mig en spade. Gräver en djup, djup grop. Sedan slänger jag ner min lilla emo bit av mig själv. Kastar jord över. Vila i frid, du kommer inte bli saknad.
Och till den vise mannen. Tack för att du finns. Du sa en gång till mig; "du måste hitta den eller det som får dig lycklig". Well, jag hittade dig. På gott och ont. Även om vi har haft mycket bråk och skit så väger det positiva över. Jag är glad att du finns där igen. Du fortsätter att förändra mig utan att ens veta om det. Hur svårt livet än blir, kom alltid ihåg att det finns någon som älskar dig oändligt och alltid finns där för dig, no matter what.
Ett stort tack även till min lille nätpolare. Min egen privata psykolog haha. Tack för alla oändliga timmar som du lyssnat på mitt emo tjat. Men jag har ju faktiskt lyssnat på dig med :p Vid detta lag borde vi båda kunna anställas som fullärda psykologer :)
Non emo Jen...signing out! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)